aj aj aj..

Jag har fått en klump i halsen som ilar, bränner, sticks, ger mig kramper, får mig att typ sluta andas! Jag kommer bli sjuk, jag kommer få halsfluss! Gaaah! Inte nu igen, jag hatar halsfluss, jag får det alltför ofta. Rekordet var nog tre ggr på mindre än fem månader, slå det!

Livet har känts hårt och jobbigt idag, inte bara på grund av det halsonda. Utan av mera psykiska saker. Det är ett sådant extremt tryck på mig, fullt av förväntningar, press, dåligt samvete, tvång och vånda. Jag vill verkligen bara bry mig om mig själv, jag vill ta till vara på lovet och verkligen vila upp mig, och enbart vara aktiv i saker jag själv vill. Jag vill såklart ha kul och leka och så, men mest bara vila. Dessutom ska jag bli klar med hur mkt som helst till plugget börjar, så vill liksom passa på att ta det lugnt inför det.

Detta förstår inte mina föräldrar. De älskar när vi barn har lov, för det ser lov som om de får några extra pers i arbetskraft. De tänker, underbart med lov då kan vi göra storverk här hemma, då kan vi göra ditt och datt och ännu mer därtill. Perfekt tänker de. Inte så kul för mig, de kör verkligen med psykisk press med. De tar till fega knep och försöker först med att ge en dåligt samvete för att man inte ställer upp, och att de ställer upp så sjukt mkt enligt dem själva. men ja, sanningen är en annan. De ställer väl inte upp med så jävla mycket och man vill väl vara barn, leka ha det kul och bara va. Vår tid kommer, vi kommer också få jobba, vi är framtiden, vi vill inte bli utslitna redan nu.

Sedan när de kört med dåliga samvetes försöken så börjar de med hot. Typ hjälper du inte till så får du ingen skjuts hem. Hjälper du inte till stänger vi av internet. Hjälper du inte till får du inga bidrag. Hjälper du inte till tror du fan heller vi inte gör nått för dig heller. osv. Ska man som barn få höra på sådant? Är det rättvist att vissa blir utsatta för sånt medan andra barn/ungdomar får göra vafan de vill medan föräldrarna leker marionettdockor? Hur är det egentligen?

Jag tycker att det är rätt att man tidigt ska lära sig att man verkligen måsta göra något för att få något tillbaka. man ska jobba och märka att konsekvenserna blir belöning och man ska även känna hur konsekvenserna kan bli negativa om man inte görrätt för sig. Men det ska aldrig gå till överdrift! Man ska göra det med glädje, man ska inte känna sig tvungen och hela tiden gå runt med en psykisk klump i magen. Det är inte rätt!

Samtidigt som man har denna psykiska press blir man själv kluven, vem ska man lyssna på? Ska man lyssna på vad föräldrarna säger att man ska göra eller ska man ta alla konsekvenserna och lyssna till sig själv. Det är frågan, och den är inte alltid så jävla lätt.

Idag var en sådan dag då jag tog konskevenserna och lyssnade på mig själv, det var frustrerande och extremt jobbigt. Pärona förstår inte hur jag kan vara trött av att enligt dem inte ha gjort någonting. Jag säger bara en sak, försök lev i en situation full av press, förväntningar och annat shit. Det är både mentalt och fysiskt påfrestande.

Nu börjar jag spåra ut, jag är inte så jävla ynklig som jag låter, men min dag har varit jobbig! Om nu det duger som ursäkt!